Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Måndag. Tisdag. Alla de dagar ska jag på utspring och studentmottagningar, sist är min egen. Den här veckan kommer gå fort, springa fram eftersom jag ska hinna med allt detta plus fixa flaket och våra "banderoller" (vi ska ha tre stycken) som ska vara upphängda på flaket. Ska även hinna lämna in datorn i skolan och ha ett sista PH-samtal med min personliga handledare i skolan. Sen är det slut. Nu börjar jag förstå varför folk säger att man kommer sakna det hela... jag känner ingen längtan till pluggandet men jag känner redan tomhet över att inte få träffa alla varje dag, som man gjort i tre år nu. Många människor är det hejdå till föralltid, precis som Ellen förklarade det, medan några förhoppningsvis kommer stanna kvar i ens liv. Nu öppnar sig ett nytt kapitel, det är nu man ska vara vuxen och ta egna intiativ. Man ska finna sina egna vägar och bortom allt ska man växa upp, ut i arbetslivet och skaffa familj. Det är ett stort steg, jag är redo och det vet jag, men att man kommer sakna tiden har nu gått upp i huvudet på mig. Det har varit en fantastisk tid, speciellt trean, och nu är den borta. Men en vecka har vi kvar tillsammans, exakt en vecka, och vi har ett helt dygn den 8e att umgås. Det ska bli den bästa dagen i mitt liv. Det är nu livet börjar...