Charlotte Kalla tog OS-guld igår. Helt fantastiskt. Idag har hon blivit intervjuad från alla håll och kanter. En fråga som SVT ställde var hur mycket hon jobbat för det, och svaret blev såklart att det har varit mycket slit och skit men samtidigt fantastisk för att komma hit. Pappa ställer då frågan till mig: Är det värt allt slit? För mig var svaret självklart: JA! Alla skulle nog inte svara det på den frågan. Det är ofattbart många timmar man lägger ner, timmar då man kunde umgåtts med vänner, festat, rest, skrattat, blivit kär etc. som bara går åt till träning. Träning, träning och träning. Men skulle det varit jag, skulle det varit jag som stått högst upp på pallen under ett OS i sporten jag älskar med hela mitt hjärta... ja, jag kan inte ens tänka mig den känslan men en sak vet jag: det skulle varit värt varende blodroppe och tår. Kalla är värld detta, och hon gjorde det med prestige. Snabbast vid alla tidtagningar under hela loppet. Så presterar en stjärna. Charlotte Kalla. 

En sak till. Jag älskar Sverige, verkligen, men just nu är jag så förbannad. Det är en skit sak skulle många säga, men jag blir bara ursinnig när jag tänker på det hela. När sändningen rundade av och skulle börja med något nytt så visades allt som skulle hända under onsdagen svensk väg... men de glömde en sak. En svensk. Nämligen konståkningen. Herrarnas korta program. Adrian som ska åka. Jag blir förbannad. Tänk om konståkning kunde vara lika stort i Sverige som i Ryssland och/eller Kanada. Herregud. Det är ju patetiskt att de inte ens nämner att tävlingen drar igång då. Irriterande. Irriterande. Irriteande. Ett stor negativt minustecken till Sverige för det. Nu blir det Oboy och semla. GOTT!