Det gnager i mitt huvud. Dag in och dag ut. En person delar jag med mig av mina tankar med. En person vet att jag fortfarande bär en mask mot verkligheten. En mask som inte ska visa att jag fortfarande är sårbar. En mask som beskyddar mig från allas kommentarer. Jag vet såväl att jag inte borde. Men man kan inte välja sin saknad. Man kan inte välja vad man känner. Masken behåller jag på ett tag till. En dag ska jag ta av mig masken. En dag ska jag våga bemöta min rädlsa. En dag ska jag förstå att det aldrig kommer bli det min mask döljer. En dag... men den dagen är inte idag. Idag behåller jag masken på. Ljuger för omvärlden att det inte finns en mask. Förutom för en. Min Alexandra.


"Dum spiro, spero"