Jag har ingen att skylla på. Jag har ingen att anklaga. Det är det som är de jobbiga. Jag saknar konståkningen. Jag saknar den härliga känslan av att befinna mig i en grupp, en grupp där alla verkligen har ett STORT intresse tillsammans. Jag älskar den gruppen. Alla härliga individer. Herregud vad jag saknar konståkningen. Jag tror att folk har svårt att förstå känslan, när man aldrig haft den. Jag har alltid haft isen att fly till när jag mått dåligt, när jag inte velat tänka på skolan, problem eller bara varit trött på mina vänner. Jag har alltid haft isen. Nu är det borta, nu är den borta. Jag blir livrädd av bara tanken. Ångest.








TEAM NORTHEN LIGHTS <3

Det ända som stärker mitt val just nu, är att jag ändå inte kunde ha tränat fram tills nu... eller fram tills om en vecka. Eftersom att jag har haft en "skada" (sjukdomsskada), eller vad man ska kalla det. I varje fall träningsförbud. Men ändå, känns ruskigt surt att inte komma tillbaka till det nu, om en vecka, då träningsförbudet bryts.