Jag är den där personen, den där som älskar att träffa nya människor. Som älskar att prata, skratta och flirta. Jag är nog lätt att misstolka, många tror jag är extremt självsäker och att jag fixar killar fram och tillbaka. Men det är inte sant. Jag är så mycket mer, jag är så mycket mer än det där ytliga som visas när man träffar nya människor, när man är på offentliga platser. Dessutom flirtar jag bara med killar, istället för att strula/ligga runt med alla. Fråga mina närmsta. Jag är säkert i mig själv, men även extremt osäker. Jag vill mycket, har många drömmar, men tvivlar ofta på om jag ska nå dem för jag tvivlar på min egen förmåga. Det var längesedan jag var tillsammans med någon... jag kommer ihåg hur det var och vem det var. Men det är inte på grund av honom jag inte vill bli seriös med någon, utan på grund av en viss *pip*. Jag skyddar mig från att bli sårad genom att inte bli seriös med någon, men ibland ångrar jag mig i efterhand. Ibland. Nu är ett sånt här ibland. Det stör mig, jag hade allt framför mig men sket i det. Jag bara la det åt sidan, gick vidare och tyvärr gjorde han också det. Så nu har jag det inte framför mig längre, nu har jag det ingenstans... nej, jag har det aldrig mer igen. Så det ända rådet jag kan ge er där ute som tvivlar är att inte fega ur, hellre testa och inse att det är fel än att skita i det och ångra sig i efterhand. Jag har ångrat mig. Jag ångrar mig. Men jag ska släppa det nu, börja om från början och våga igen... Sluta vara kräsen som mamma brukar säga. Ja, jag är för kräsen.

"Stop pretending that the relationship has to be perfect and start realizing that perfection comes in giving into true love."