Om ni läser mitt senaste inlägg nedan får ni reda på att jag har opererat bort en njure, högre njuren, för 2 och 1/2 år sedan. Jag låg på Huddinge sjukhus i nio nätter i sträck. Under den en och en halv veckan var det mitt hem. 2 veckor senare tog jag bort mina häftklammor (istället för stygn... blir tydligen finare ärr av det). 1 månad senare var jag på återkoll, för att se så att alltid såg bra ut - hade läkt fint och så vidare. Sedan dess har jag inte varit på Huddinge sjukhus, inte heller på något annat sjukhus. 
   Jag har inte skrivit ut det i min blogg men just nu ligger min mamma på sjukhus, Huddinge sjukhus. Idag var jag och hälsade på henne. Jag gick dit själv, det var självklart att jag skulle gå dit. Jag gick in genom entrén, ner för trappan och så kom jag in i korridoren. Alla korriderer ser i princip lika dana ut. Jag fick panik. Senast jag gick i en sådan korridor gick jag med droppställning, ihop kurad och kunde knappt gå. Orkade ingenting. Jag kände tårarna bränna innanför ögonen, jag trodde inte att detta skulle ske för det var så länge sedan men jag kunde inte göra något åt det. Om jag inte skulle stannat upp, tänkt ur positiva synvinklar, så tror jag inte jag skulle ha klarat det. Det var ett steg från att jag sprang därifrån. Ett steg. Ett steg från att jag inte hälsade på min mamma som verkligen behöver bli ompysslad nu. Ett steg. Det är sjukt. Det var länge sedan jag var så rädd som jag var idag. Jag vet inte vad det är för rädsla, den bara finns där. Tankarna snurrar, ögonen svider, tårarna rinner och man kan inte göra något åt det. Jag har aldrig känt den känslan förut. Jag hatar den känslan.