Berättelse baserad på verkligheten, skriven av mig:

Framför mig hade jag en tio till tolv timmars bilresa ifrån Kittelfjäll hem till Tullinge i Stockholm. Ur bilradion spelas låten: "I wanna grow old with you". Jag känner hur tårarna rinner ner för kinden, jag sätter kudden i ansiktet för att dölja mina känslor för resten av min familj. Jag vill inte att de ska se, jag vill inte berätta om hur stark jag känner för honom. Han med det fina leendet, klara ögonen, gulligaste rösten jag någonsin hört och detta ortroligt vackra annsikte. Mina känslor försöker jag dölja, jag måste ta farväl. Jag har pratat med honom, skrattat med honom, men varken hans nummer eller Hotmail frågade jag efter, vilket misstag jag gjorde! Aldrig mer kommer jag träffa honom, aldrig mer kommer jag få se de vackra ögonen, aldrig mer kommer jag få höra hans röst säga: "Hejdå, jag ska åka nu. Det var roligt att träffas!" Jag kan inte beskriva min sorg, hur ledsen jag är. Det forsar tårar ur ögonen på mig men jag vill fortfarande dölja, håller kvar kudden och andas lugnt så att ingen i bilen ska misstänka någonting. Tanken att aldrig träffa honom igen går genom huvudet. Det är bara att försöka glömma honom så fort som möjligt, det är bara att ta farväl till känslorna, glömma och gå vidare. Samtidigt har jag en annan tanke att jag kanske kan hittta honom på Internet. Vem vet, ödet kanske för oss i samman igen någon gång i framtiden. För hur ska jag kunna glömma killen som fått mig att gå på moln, som fått mitt hjärta att sprudla av glädje och som fått mig att inte vilja gå och lägga mig på kvällarna för att verkligheten är bättre än mina drömmar. Hur ska jag kunna glömma han som fått mig att vilja vara den skrattande Pernilla som jag bakom alla bekymmer i vardagen egentligen är? Han som fått mig att tro på ödet, han som fått mig att känna mig speciell. Hur ska jag kunna glömma honom? Svaret på denna fråga är enkel, jag kan inte glömma honom.

Denna text skrev jag i åttan, på vårterminen efter påsklovet 2006. Två år spenderade jag att slösa bort mina känslor på en idiot, en idiot jag idag inte kan se någonting i. Jag kan inte ens förstå att jag tyckte han var så söt, charmig, snäll etc. Om man säger: man ska aldrig säga att man hatar någon... så... är nog han den personen som kommer närmast det ordet. Jag blir bara äcklad när jag bara tänker namnet! När du fanns vid min sida trodde jag att jag var lycklig, men nu när du inte finns vid min sida så vet jag att jag är lycklig. Jag tycker synd om mig för allt du gjort, jag tycker om synd din nuvarande flickvän för allt du gör, men mest av allt tycker jag synd om dig. En egoistisk idiot med inga stopp och ingen respekt, det är vad du är.


(Det var länge sedan jag kom över honom, vill bara att folk inte ska göra samma misstag som mig... lita inte för mycket på folk, låt inte folk leka med dina känslor men framför allt - behandlar någon dig som skit, stå inte ut!)