En gång vad jag optimist till fullo. Jag mådde toppen, jag tränade konståkning (singelåkning) nästan varenda dag. Jag hade en grymt vältränad och smal kropp. Jag umgicks med kompisar på min fritid men lyckades även väldigt bra i skolan. Jag hade pojkvän. Jag hade en, en som verkligen var min andra halva (bästa vän), men även många väldigt bra vänner. Jag var lycklig, jag log av allt, jag bekymrade mig inte för om någon tyckte jag hade fula kläder eller såg konstig ut. Jag hade ett hyffsat självförtroende. Men nu är mycket borta, hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att allting alltid blir så mycket svårare när man blir lite äldre? När omgivningen räknar än som väldigt ung vuxen? Jag vill vara den där personen igen, optimisten.