Igår var en jobbig dag, fast ändå en lättnandes dag. Jag pratade i telefon med en person som jag har lämnat utanför bloggen, en pojke. Eller man kanske inte ska säga en pojke, en man mer. Det är 9år mellan oss. Det är 3 1/2 h bilfärd för att kunna ses. Jag har inte körtkort. Jag tränar, går i skolan (inte förtillfället men i normala fall), jobbar, umgås med kompisar och måste ha tid för familjer och släktmiddagar. Det har inte varit lätt att få ses, vi har prata mycket i telefon och på sms men man vill ju ses. Den här mannen har gjort mig glad. Han, utan att göra något speciellt, får mig att skratta och le hela tiden. Senaste en och en halv vecka har inte varit som vanligt. Tänker inte gå in på det, för det är inte något som andra behöver veta - mer än dem som jag berättat det för. Igår pratade vi i telefon för första gången på en vecka. Jag var sur, försökte vara sur... men jag blev glad. Bara av att höra hans röst. Telefonsamtalet gick, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Ibland avbröt vi det "vanliga och roliga snacket" med prat om oss. Det var upp och ner, jag visste vad jag borde säga även fast jag inte ville det. Jag visste egentligen hur det skulle sluta bara att jag inte ville inse det. Han visste det med. Vi ville bara ignorera det, försöka motbevisa det hela... men det gick inte. Inte idag, inte denna månad, inte detta år. Vi är vänner, vi ska prata. Jag vill prata med honom, han gör mig glad. Han är en man, en riktigt man, med ett hjärta av guld. Det låter klyschigt, men det är sant. En gång i framtiden kommer du träffa hon, hon som kan säga: "jag är din föralltid". En gång i tiden, men det är inte idag. Det är inte jag. Jag är glad över att vi var överens, man får inte allt man vill i livet. Det är synd, det suger. Jag tycker om dig, på riktigt, men det kommer inte fungera - inte på långsikt. Det är för mycket problem: åldern, distansen, tidpunkten i livet (du är färdig, jag har så mycket kvar att göra). Trots allt detta är jag så glad att jag träffa dig. Tack Marcus.