Det är jobbigt att gå upp på morgona veta att idag ska jag gå i skolan, träna och plugga sedan gå och lägga mig. Göra så varenda dag fram tills fredag och då istället gå upp och jobba, träna, plugga och gå och sova. Jag har ingen fritid, inte just nu i alla fall. Det är högsäsong och alla tävlingar ligger nu, en i helgen, en nästa helg och en helgen vecka 9. Jag missar 18års fester, jag kommer efter i skolan, jag missar att umgås med mina närmaste och mina andra vänner. Jag känner bara att jag tappar stinget, jag orkar inte just nu fortsätta såhär. Men snart är det över, eller över? Nej. Skolan är slut när det är sommarlov, då är det mitt sista sommarlov någonsin. Träningarna är slut efter Svenska Mästerskapen, eller inte slut egentligen men för mig ska jag göra dem slut, i alla fall de flesta... Efter SM tänker jag prioritera mina vänner, sedan skolan och sist träningarna. Hel den här hösten och vinter har allt präglat runt skola och träningar, nu får det vara nog. Jag kommer komma långt i livet trots om jag får G i några ämnen, men utan mina vänner kommer jag inte långt i livet så måste bygga tillbaka allt jag förlorat. Jag vet att de inte gett upp hoppet på mig, att jag inte gjort det på dem och att vi fortfarande är bästa vänner men ibland känns det bara som om man vill slockna... Gå och lägga sig och vakna upp när man är liten eller när man har gått ut gymnasiet, bort från alla krav i skolan, bort från alla krav under träningarna. Jag älskar konståkning och jag älskar att prestera och nå mina mål i skolan, men på bekostnad av min fritid och lycka? Nej. Inte länge till, snart kommer allt få ett slut. Jag kommer gråta, jag kommer hata, men när perioden är över kommer jag lära mig att planera skolan och träningarna på bästa sätt så jag har tid för mina vänner, om det inte går.... ryker inte mina vänner, för de är det värdefullaste jag har. Något annat ryker, kanske satsa mindre i skolan? Strunta i att behöva prestera som idealen? Eller så ryker konståkningen? Nej. Kan inte tänka så för jag vet att det är ett måste, hela min fritid byggs upp kring en planering efter mina träningar, tävlingar och uppvisningar. Det är tufft, men jag älskar sporten så att skiljas mot den skulle krossa mitt hjärta. Nu vet jag inte längre vad jag skriver om? Babblar om allt möjligt. Men jag vill bara komma fram till att snart ska jag återgå till att vara Pernilla, pernilla som på vardagarna går ut på mysiga promenader med bästa tjej- och/eller killkompisarna, som följer med på fester och inte känner att man får offra allting. Snart, snart, snart ska jag bli den som jag en gång var... Men på bekostnad av vadå? Det vet jag inte riktigt än...